Fem av världens mest avlägsna platser – öar och samhällen

Kerguelen, Rapa Nui, Grise Fiord, Tristan da Cunha och Pitcairn är fem platser där avstånden, klimatet eller transporterna gör det svårt att resa. Men de är inte de fem mest avlägsna platserna enligt någon gemensam vetenskaplig ranking. Det beror på vad man menar med avlägsenhet: avstånd till närmaste bebodda samhälle, till fastlandet, till en flygplats eller tid till närmaste sjukvård.

En ö kan vara långt från närmaste kontinent men ha regelbundna flyg. Ett samhälle på en stor landmassa kan ha en flygplats men nästan inga vägar. Därför presenterar vi fem olika exempel med en tydlig beskrivning av deras förutsättningar i stället för påstådda exakta placeringar.

5. Kerguelenöarna – forskningsstationer utan permanent befolkning

Kerguelen ligger i södra Indiska oceanen och tillhör Frankrikes sydliga och antarktiska territorier, ofta förkortade TAAF. Ögruppen består av den stora huvudön Grande Terre och många mindre öar i ett havsområde med hårt väder och starka vindar.

Det är fel att skriva att Kerguelen har en fast bosättning med exempelvis 130 vanliga invånare. Franska polarinstitutet beskriver att ögruppen saknar permanent civil befolkning men har en forskningsstation, Port-aux-Français, där forskare och teknisk personal vistas periodvis.

Forskningsverksamheten handlar bland annat om ekologi, geovetenskap och långsiktiga observationer. Djur som sjöfåglar, sälar och pingviner är framträdande i området. Miljön är mycket känslig för störningar, och tillträdet regleras av territoriella myndigheter.

TAAF beskriver att forskningsbaserna i södra Indiska oceanen försörjs med fartyg, särskilt Marion Dufresne, från Réunion. Det är inte samma sak som en reguljär färjelinje för turister. En resa kan inte planeras utifrån en gammal uppgift om avgång var tredje månad eller en viss oföränderlig seglingstid.

Kerguelen är alltså ett starkt exempel på logistisk isolering, men inte ett vanligt resmål där en besökare på egen hand kan beställa hotell och transport.

4. Rapa Nui – en bebodd ö långt ute i Stilla havet

Rapa Nui, även kallad Påskön, är en chilensk ö i sydöstra Stilla havet. Den är känd för sina moai, stora stenstatyer som skapats av öns ursprungsbefolkning under en lång historisk period.

Ön ligger mycket långt från Sydamerikas fastland. En ofta angiven uppskattning är drygt 3 500 kilometer till Chiles kust, men avståndet varierar beroende på vilka punkter som mäts. En karta med en rak linje över havet säger heller inget direkt om restid.

Till skillnad från flera andra platser i den här listan har Rapa Nui en flygplats. Det gör den tillgänglig på ett helt annat sätt än Kerguelen eller Pitcairn, även om flygutbud och inreseregler måste kontrolleras inför en faktisk resa.

UNESCO:s världsarvsbeskrivning av Rapa Nui nationalpark framhåller öns arkeologiska och kulturella betydelse. Moai-statyerna bör därför inte bara beskrivas som mysterier. De hör till en levande kultur, där lokala invånare har ett särskilt intresse av hur platserna vårdas och besöks.

Befolkningen ska inte heller delas upp i två exakta hälfter utan stöd i en aktuell folkräkning. Identitet och härkomst låter sig inte nödvändigtvis beskrivas genom en så enkel uppdelning.

3. Grise Fiord – ett arktiskt samhälle i Kanada

Grise Fiord, med det inuitiska namnet Ausuittuq, ligger på Ellesmereön i Nunavut i Kanadas arktiska övärld. Samhället hör till de nordligaste permanenta bosättningarna i landet.

Det finns ingen vanlig landsväg söderut till resten av Kanada. För transporter är flyg, båt under lämplig säsong och lokala färdsätt mycket viktiga. Här är alltså avlägsenhet i första hand en fråga om begränsad infrastruktur och arktiska förhållanden, inte om att ingen annan bor på samma stora ö.

Namnet Grise Fiord har historisk anknytning till norska upptäcktsresande och beskrivs ofta som en hänvisning till grisar. Det lokala inuitiska namnet Ausuittuq lyfter däremot fram platsens egna språk och historia.

Grise Fiords moderna historia har också en svår sida. Under 1950-talet flyttade kanadensiska myndigheter inuitfamiljer till High Arctic-området. Den historien behandlas av kanadensiska institutioner som en del av de uppmärksammade tvångs- och omlokaliseringarna i norr.

En artikel om platsen bör därför inte bara göra den till ett exotiskt äventyr. För dem som bor där handlar isoleringen också om samhällsservice, försörjning, kultur och rätten till en fungerande vardag.

Vädret kan vara strängt, med långa perioder av mörker och kyla. Ett enskilt medeltemperaturvärde säger dock inte hur det är att resa där en viss dag.

2. Tristan da Cunha – långt från andra bebodda öar

Tristan da Cunha är en brittisk ögrupp i södra Atlanten. Den bebodda huvudön har samhället Edinburgh of the Seven Seas. Ögruppen ligger mycket långt från både Sydafrika och Sydamerika.

Det här är en av de platser som ofta beskrivs som världens mest isolerade permanent bebodda öar, men exakta rekord beror på om man räknar närmaste ö, hamn eller fastland.

Enligt brittiska utrikesdepartementets reseinformation kan Tristan da Cunha bara nås med fartyg. Resan från Kapstaden kan ta upp till en vecka, och vädret kan förlänga färden. Fiskefartyg och försörjningsfartyg gör ett begränsat antal resor årligen.

Det finns dessutom inte alltid utrymme för vanliga passagerare. Fartygen kan behöva ankra utanför kusten, där en mindre båt används för att nå land. Hårt väder kan göra landstigning omöjlig.

Den äldre uppgiften att det bara finns åtta efternamn eller att barnen automatiskt lämnar skolan efter en viss ålder är inte en lämplig beskrivning av ett levande samhälle utan aktuellt stöd. Befolkning, skola och övriga funktioner förändras över tid.

1. Pitcairn – få invånare och ingen flygplats

Pitcairnöarna är ett brittiskt utomeuropeiskt territorium i södra Stilla havet. Ögruppen består av Pitcairn, Henderson, Ducie och Oeno, där Pitcairn är den enda permanent bebodda ön.

Brittiska regeringens aktuella reseinformation bekräftar att det inte finns någon flygplats. Den vanliga vägen går via Mangareva i Franska Polynesien och vidare med ett försörjningsfartyg som också kan transportera passagerare.

Det är därför missvisande att påstå att det finns en vanlig flygavgång till Pitcairn eller en enda fast tidtabell med en båt var tredje månad. Avgångar och möjligheten att få plats ombord behöver kontrolleras mot myndighetens och rederiets aktuella information.

Det finns heller ingen konventionell djuphamn på själva Pitcairn. Passagerare kan behöva gå över till en mindre longboat för sista delen av resan, något som påverkas av sjöförhållandena.

Öns historia förknippas med efterkommande till människor som kom dit efter myteriet på HMS Bounty, men det är bara en del av den längre historien om södra Stilla havets samhällen.

Vilken plats är egentligen mest avlägsen?

Svaret beror helt på vilket mått som väljs. Tristan da Cunha är starkt isolerad från andra bebodda öar. Kerguelen ligger långt ute i havet och saknar permanent befolkning. Grise Fiord ligger i ett svårtillgängligt arktiskt område, men på en stor landmassa. Rapa Nui har flygplats, medan Pitcairn saknar det.

En mer rättvis jämförelse skulle behöva väga flera faktorer, exempelvis antal transportavgångar, avstånd till vård, väderkänslighet och befolkning. Det finns ingen enkel kilometergräns där en plats automatiskt blir den mest avlägsna i världen.

Om du funderar på att resa

Kontrollera alltid aktuell myndighetsinformation om inresa, transport, sjukvård och försäkring. På vissa platser finns inget reguljärt reseutbud och på andra kan tillträde begränsas för att skydda natur och kultur.

För isolerade öar är medicinsk evakuering ett särskilt viktigt praktiskt problem. Ett fartyg kan ta dagar att nå fram, och dåligt väder kan fördröja hjälpen. Det gör en reseförsäkring med rätt omfattning och verklig planering viktigare än att bara hitta den kortaste flygsträckan på en karta.

Kort svar: de fem platserna representerar olika former av isolering. Det går inte att säga att Pitcairn alltid är mest avlägset och Kerguelen alltid minst utan att ange vad som jämförs.

Källunderlag: TAAF och franska polarinstitutet om Kerguelen, UNESCO om Rapa Nui, kanadensisk offentlig information om Nunavut samt brittiska regeringens reseinformation om Tristan da Cunha och Pitcairn.